secretvoice

Sitter här efter en dag med en trotsig son som gör allt för att driva en till vansinne - och det värsta är att han redan vet preciiis hur långt han kan gå innan han riskerar något. Skickade in honom i hans rum vid lunch idag för att han betedde sig som en riktig gris.

Sen kommer han ut och säger: nu är jag snäll, mamma! Hjärtat smälter.

Lustigt nog har jag aldrig skickat in honom på rummet förut och ändå vet han vad som gäller. Barn vet så mycket.

Sen börjar han leva rövare för att vi inte kan köra med hans radiostyrda bil i regnet och skriker i en kvart. Mest låter jag honom skrika av sig. Det funkade den här gången, för då kom han och skulle ha grimastävling. Det slutade regna en stund och vi kunde köra bilen en stund - och så kom middagen. Likadan som lunchen. *suck*

Ibland undrar jag varför inte alla föräldrar är gråhåriga och utslitna.

Tröstar mig med att det är en period som går över och får faktiskt en hel halvtimmes kramar när vi spelar tillsammans. Tack och lov somnade han lätt idag, det kan annars vara ännu en grej att bråka om.

Nu ligger båda killarna och sover (maken är sjuk) och jag sitter i ett tyst hem och känner mig ensam.

Vet inte vad som är värst egentligen. Dusterna när sonen är vaken eller att ha sett fram emot en lugn kväll som blev lite för lugn?