22:48:50
Roligt...
Nu tar jag igen allt jag missat på en kväll... måste berätta om vådligheten av att ha amningsafasi.
För ett tag sedan skulle jag hämta stora barnet på dagis. Just när jag hämtar honom, brukar lilltjejen äta, så jag sitter i köket på dagis till de andra barnens förundran. De tycker det är helmysko att bebisar får mat från mamman - genom bröstet!
Hur som helst, den här dagen hällregnade det när jag hade parkerat, så jag bestämmer mig för att mata i bilen. Jag kryper in i baksätet förbi stora barnstolen för att nå hennes lilla barnstol. För att ni riktigt ska få bilden klar för er, så är hennes stol lutad mot passagerarsätet och har bilbältet spänt runt sig. Hennes dörr går man inte ut och in igenom, såvida man inte är bebis och blir lyft in och ut.
Mellan bägge barnstolarna finns ett litet utrymme där vi alltså sitter. Det är ungefär lagom för en tonåring egentligen, så det är lite trångt.
När hon ätit färdigt, sätter jag henne i sin stol och sträcker mig för att öppna dörren brevid den stora stolen - som har barnlås... japp, det hade jag förstås glömt bort i hastigheten. Nåväl, jag får klättra ut genom förardörren istället, men för att komma ut den vägen utan att vika mig dubbel tre varv, måste jag klättra så att jag kan sätta fötterna på golvet och knäna på förarsätet.
Eftersom jag är så vig, blir det inte bättre än att jag sätter rumpan mot tutan och undrar vem det är som är så högljudd tills jag inser att det är jag. Tjejen vaknar (hon har aldrig hört tutan) och jag drar en lättnadens suck över att parkeringen är folktom... eftersom ingen såg, måste jag ju berätta för hela världen om det här, eller hur?
För ett tag sedan skulle jag hämta stora barnet på dagis. Just när jag hämtar honom, brukar lilltjejen äta, så jag sitter i köket på dagis till de andra barnens förundran. De tycker det är helmysko att bebisar får mat från mamman - genom bröstet!
Hur som helst, den här dagen hällregnade det när jag hade parkerat, så jag bestämmer mig för att mata i bilen. Jag kryper in i baksätet förbi stora barnstolen för att nå hennes lilla barnstol. För att ni riktigt ska få bilden klar för er, så är hennes stol lutad mot passagerarsätet och har bilbältet spänt runt sig. Hennes dörr går man inte ut och in igenom, såvida man inte är bebis och blir lyft in och ut.
Mellan bägge barnstolarna finns ett litet utrymme där vi alltså sitter. Det är ungefär lagom för en tonåring egentligen, så det är lite trångt.
När hon ätit färdigt, sätter jag henne i sin stol och sträcker mig för att öppna dörren brevid den stora stolen - som har barnlås... japp, det hade jag förstås glömt bort i hastigheten. Nåväl, jag får klättra ut genom förardörren istället, men för att komma ut den vägen utan att vika mig dubbel tre varv, måste jag klättra så att jag kan sätta fötterna på golvet och knäna på förarsätet.
Eftersom jag är så vig, blir det inte bättre än att jag sätter rumpan mot tutan och undrar vem det är som är så högljudd tills jag inser att det är jag. Tjejen vaknar (hon har aldrig hört tutan) och jag drar en lättnadens suck över att parkeringen är folktom... eftersom ingen såg, måste jag ju berätta för hela världen om det här, eller hur?