22:09:49
Argbigga
Den senaste veckan har jag försökt leva i kärlek, för jag vill inte vara en sån där stressad mamma som sliter och drar i sina barn utan att se dem. Miiiiina barn är ju underbara. Den äldsta har utvecklat en humor och en fantasi som är hur kul som helst att ta del av - om man har tid...
Häromdagen gick det åt pepparn, då var vi på utflykt (minns inte var, men herreguuud, jag ammar ju!) och allt jag tänkte på var hur feta, fula och korkade alla andra var. Och på hur de feta människorna tog den fetaste maten. Framför oss i kön till exempel - när vi skulle äta stod en fet mamma (nej, inte 5 kilos övervikt utan minst 20) och undrade var de hade fått choklabollarna ifrån och vad det var i dem.
*suck* Då var jag tacksam över att jag inte sa att det enbart var fibrer och vitaminer i dem, vad tror du? Utan lugnt såg den artiga damen bakom kassan bestämt säga att de köper dem från ett bageri i närheten. Som om den feta mamman brydde sig om vad hon stoppar i sig...
...och så fortsatte dagen. Alla andra föräldrar var dåliga (hur kan de tatuera sig sådär och ha barn? varför (av de två pappor som styrketränade mer än tre dagar i veckan) var det bara de som hade bar överkropp en dag när alla andra kokade bort och försökte undvika att bränna sig i solen? varför har pappor med bar överkropp inte mage - haha! - att gömma fettet som hänger över linningen? varför, varför, varför...
Ja, varför försöker jag leva i kärlek? För att jag inte vill missa något roligt. Tänker mig att det måste vara som mindfulness, fast roligare. Den dagen var en bra övning i att inte säga något om eller till den jag störde mig på. Sen fortsatte jag hålla käften och åkte hem.