secretvoice

Jag medger att det låter som något slags profetia, men det handlar mer om att läsa av de trender som uppstår ur ett visst dagsläge, än att sitta på sin kammare och sia. Låt mig börja med en kort historik.

I början av nittonhundratalet nådde industrialismen en kris, då allt fler arbetade inom industrin. Arbetsförhållandena var usla och tillsammans med flera andra orsaker, nådde det sin kulmen i strejker, bildandet av fackföreningar och feminism.

Industrialismen gick över i kollektivism, där inte bara fackföreningar utan föreningar över huvud taget var en viktig beståndsdel i det sociala livet. ABF bildades bland annat ur detta. Sedan kom andra världskriget, men efter det välstånd som bildades då och den återgång till den konventionella kärnfamiljen med hemmafru, kom en frigörande period då man gjorde upp med gamla tradioner och synsätt. Tanken att alla skulle bo i en kärnfamilj till exempel. Man skulle förverkliga sig, tänka kloka tankar och gå tillbaka till naturen - gärna i ekokläder.

Sedan gick det frigörande över i det ägande, en extrem form av förverkligande som inte var sund. Konsumismen skapades. Åttiotalet var en period av överflöd både i nöjeslivet såväl som i shoppandet och de stora varumärkena slog igenom på bred front. Man kan nog lugnt säga att medvetandet om ett varumärke uppstod här, även bland företag som inte sålde de senaste statusvarorna. Under nittiotalet och i början av detta århundrade konsumerade vi allt mer, allt fler personer hade råd att konsumera som de rika gjorde, med den skillnaden att det var olika varumärken som bars hem i kassarna.

Nu när krisen kommit och majoriteten får en tankeställare kring vad det innebär att konsumera över sina tillgångar, både i ekonomisk och ekologisk mening, förutsätter jag att solidaritet kommer att prägla våra tankar de närmaste decennierna. Solidaritet med miljö, med människor som har det sämre ställt - det kan sedan gälla ekonomi eller att få tänka fritt, utbilda sig, gifta sig med vem man vill - eller inte gifta sig alls. Det kan låta individualistiskt, men i kärvare tider ökar benägenheten att ge till andra och att tänka på och ta hand om varandra.

Det här är tydligare i länder där man inte har det så bra. I Israel till exempel, hjälper man till om någon ramlar på gatan. Någon springer och köper vatten, någon undrar om de ska ringa anhöriga, någon erbjuder skjuts hem eller till sjukhus.

Om den här krisen blir djupare än något vi sett på länge, blir det fler - en kritisk massa om man så vill - som sätter sig ner och tänker över tillvaron. Fler som känner någon som har blivit av med jobbet, bostaden och kanske familjen. Fler som måste sälja sin bostad och ändå har lån kvar att betala. Fler som måste sälja bilen, men också fler att samåka med, fler att stötta både inom och utom familjen.

På så sätt är det som en mänsklighetens lärande, vi är så upptagna med det som är nu, att det är svårt att lyfta blicken mot allmän-mänskliga företeelser som sympati eller solidaritet, som nu. Kanske blir det så att fler får upp ögonen för att ensam inte är stark och att vi alla behöver en hjälpande hand ibland?